Vägen hem var mycket lång...

... men när jag till slut var framme kändes det riktigt bra.

Många nya resor påbörjas under de kommande veckorna. Typiskt mig att bestämma mig för att klippa håret när förändringens vindar blåser.

Play baby, play

Debatten har gått het i svensk media om Outkasts framträdande på Way out west-festivalen.

Hen finns nu i Svenska Akademiens ordlista och Anja Pärson gifte sig med sin Filippa Rådin.

Meanwhile in Finland prisar man hiphoparna som uppträdde på Flow-festivalen som gudar. Inte ett knyst om att en gigantisk avbildning av en kvinna tog av sig underbyxorna inför ett publikhav som inte verkade ifrågasätta detta, utan glatt dansade vidare.

Idag skrev jag en låttext som förhoppningsvis skall få en melodi någon gång. Låten heter People are stupid.

Jag ljuger inte

Ibland känns det som att det är förbjudet att skriva alldeles för positiva saker, men jag tänker göra det nu. Här kommer top tre i retorisk och Stubbisk(?) anda.

När man känner doften av solen på sina armar och bara vill le hela tiden.

Pirret i magen när jag har fått bekräftat att jag får börja på ett utmanande och annorlunda magisterprogram.

När vi stod på trottoaren vid Tavastvägen och höll om varandra. Världen gled förbi i bakgrunden, men jag märkte det inte.

---


Som vän av körmusik kommer här något av en ny favorit. Från filmen La Grande Bellezza. Se den om du vill se en vacker film.

Vänboken

Som liten blev man ofta frågad om vem som är ens idol eller förebild. Åtminstone var det en av frågorna (tillsammans med favoritfärg och vad man blir glad av) i vänböcker som jag i slutet på 90-talet fyllde i. Detta hör väl till uppfattningen om att barn är "ofärdiga" vuxna.
Vad gör barn i lågskoleålder idag? När J och jag igår var i en leksaksbutik för att söka 1-årspresent, knäppte ett barn ett flertal bilder med sin iPhone på olika leksaker. Kanske hon sedan satte upp dem på Instagram så att hennes vänner skulle kunna gilla. Det är nog säkert mera tidens melodi än en vänbok som man skriver i för hand med penna.

Mer sällan blir man tillfrågad om idoler i äldre dagar. Det är ofta om man har något kreativt yrke som musiker eller formgivare som man förväntas ha någon förebild för ens skapande, att man är medveten om vem som influerat en. Samma gäller sport: "Jag vill bli som ...". Men en politices kandidat på 23 jordsnurr som tycker om libanesisk mat kan inte på rak arm säga vem som är min idol.

Vem är det som influerat mig och vem ser jag upp till?  Jag har svårt att relatera till kändisar eller andra offentliga personer som förebilder eftersom jag inte känner dem personligen. Däremot finns nog de personer jag ser upp till i min näromgivning. Det är vänner, familj, bekanta och andra som korsat min väg. Någon kanske har inspirerat min klädstil, en annan musiksmaken och en tredje mina åsikter och värderingar.
Som tur vet jag nu mer om mig själv än när jag skrev i den där ena vänboken att min idol är Britney Spears. För det stod det på samma rad på föregående sida.

Miksi töissä on tylsää?

Tänäkin aamuna torkutin melkein tunnin ennekuin jaksoin nousta ylös sängystä. Syitä tähän on varmaan useampi (liukuaikamahdollisuus työpaikalla, myöhäinen nukkumaanmenoaika), mutta mikä siinä on kun ei aamulla huvita nousta töihin? Olisi mukavempaa olla vapaalla kun saa tehdä mitä lystää. Nyt on pakko mennä töihin kun jostain täytyy saada rahaa. Ja kun raha on motiivina tämä ei jaksa innostaa pidemmän päälle.

Työpaikkani kahvihuoneessa on kaksi vakituista puheenaihetta. Tai niitä on sittenkin kolme: milloin on/oli loma, montako vuotta on eläkkeelle pääsemiseen ja se kolmas on tietenkin sää. Heti ensimmäisellä työviikollani olikin luento (jonne ei moni tullut kun ei ollut pakko) jossa yritettiin motivoida työntekijöitä ajattelmaan, että töihin "saa" mennä "joutumisen" sijaan. Luennolla kerrottiin, että tunteet ovat motivaation lähteenä. Raha ei yleensä herätä tarpeeksi tunteita motivoidakseen työntekijää vuosikausia.  Työn pitäisi olla sisällöllisesti antoisaa ja töissä tulisi viihtyä. Tämän olen minäkin huomannut tämän lyhyen, mutta tähän mennessä pisimmän työsuhteeni aikana.

Jos tekee kahdeksan tunnin päivää, tämä tarkoittaa että kolmanneksen vuorokauden tunneista olet töissä. Uskallan myös väittää, että vielä pari tuntia menee siihen että kuljet kodin ja työpaikan välillä ja mietit mitä otat mukaan lounaaksi tai pistät päällesi seuraavana päivänä. Jos nämä tunnit täyttyvät kielteisillä ajatuksilla, työstä tulee kieltämättä raskasta ja vapaa-ajallakaan ei ole niin reippaana.
Miksi työn ajatellaan olevan pakko ja vapaa-aika sitä "oikeaa elämää"? Tällainen  suhtautuminen on valitettavasti aika vakiintunut. Tämä voi olla yksi syy siihen miksi Suomi on nyt niin suuressa taloudellisessa pulassa: kun ei olla motivoituneita ei keksitä uusia innovaatioita.

Luin Helsingin Sanomista artikkelin, jossa kerrottiin kaveruksista, jotka perustivat oman yrityksen ja päämottona on, että töihin olisi mukava mennä. Ajattelin, että tämähän oli mahtava motto, mutta miksi täytyy perustaa oma yritys että tällainen motivaatio löytyisi? Työstä puhutaan ikäänkuin koulun jatkeena: sellainen instituutio johon pitää olla vähän kielteisesti suhtautunut. Jos niitä töitä ei sitten olekaan, niin sekin on paha juttu.

A Monday

Mondays are usually the day of the week when you start something new. You know, eating healthy, starting to exercise regularly or wear something from the closet that still has its price tag attached. Why would you do this on a Tuesday?
I am one of those persons who has been put into social structures that appreciate the thought of "New year, new possibilities" and so on. Although, I prefer to formulate it more like this: I like to try new things and challenge myself. It sounds better on the CV as well.
Today I had this feeling that I want to start writing on a blog (again). When this thought came to my mind quite a few questions popped up immediately:

Do I really want to write about my private life? Or maybe only about politics? Do I want to have a theme for the blog? Which language (Swedish, Finnish or English) should I use? Who is my audience? Are blogs "totally out" and Twitter, Facebook or Instagram the media you should use instead? Should I choose another site? What about...

In the end I decided to skip stumbling on all my doubts and just let go.

I want to write when I feel like it in the way I prefer at that moment.
In the end, this is not a commercial project. This is just a way for me to free my thoughts. Release them into the mystical and never-ending (?) cyber space. It is a bit scary, but life is too short to be afraid. Or to be bored. That would be the worst case scenario.

Human beings are the only creatures on earth that allow their children to come back home.

When we stepped out of the plane in Helsinki K said : "It smells nature". It was a scent of home.

To be honest, I feel almost a bit ridiculous  for my behaviour. My first breakfast on Finnish territory was Karelian pies, rye bread and "viili" (google would translate it as processer sourmilk, but that sounds disgusting). It has only been three days and I have already excitedly eaten new potatoes with herring for dinner,  walked barefooted on the non-wholecarpet floor, played my Home-playlist on Spotify several times, walked through the silent city in the morning when the sun was rising, burned my arms (because I'm not used to the sun and this heat), visited the fleamarkets, attended the World Village festival and -the best thing - saw my lovely friends again.
Can't wait to come "home home" to my family and go to the sauna.

I have never been apart from Finland for this long. I should do it more often maybe, because it feels really good.